Fokus på rättsligt bistånd

Ligger hopplöst efter i tidningsläsandet. Plockade just upp söndagens SvD och fyndade en intressant artikel på Brännpunkt. Ambassadören och förre rättschefen i FN, Hans Corell, börjar med den vanliga svadan om USA:s brott mot folkrätten:

”Den nuvarande administrationen i USA har intagit en negativ attityd till multilaterala lösningar och har bitvis vänt FN ryggen. I strid mot FN-stadgans regler om kollektiv säkerhet har USA agerat på egen hand när det har passat. Det mest påtagliga exemplet är angreppet på Irak i mars 2003.”

Har Corell missat att det var en koalition av ett helt knippe stater som gick in i Irak? Har han glömt att USA sökte stöd för sitt agerande under otaliga tillfällen i FN? Multilateralism i all ära, men när det innebär att man bakbinds utan söka stöd från velpellar och skurkstater i FN så har det gått för långt. När folkrätten skyddar tyranner som Saddam Hussein så är det dags att lägga den åt sidan.

Han kritiserar sedan helt riktigt USA för Guantánamo. Att president Bush inte ger fångarna där en rättegång är oförsvarbart. Däremot betyder det inte för den skull att Bushs USA blir moraliskt jämförbart med Saddams Irak, eller Castros Kuba. Skillnaden är milsvid.

Jag är på väg att lägga ifrån mig artikeln när Corell helt byter spår. Till biståndspolitik och hur den kan understödja demokratisering genom att fokusera på det rättsstatliga perspektivet. Han konstaterar helt riktigt att en fungerande rättsstat är en förutsättning för demokrati och utveckling, och efterlyser en systematisk analys av rättsläget i världens stater. Allt helt i sin ordning.

Problemet ligger väl snarare i att just de stater som är i behov av en modern rättsstat inte är intresserade av att bygga en sådan. Hur Hans Corell tänker sig att Irak (eller någon annan diktatur för den delen) skulle kunna bygga en modern rättsstat med Saddam kvar vid makten framgår inte. Diktaturer kräver som bekant ingen rättsstat. Just därför borde vi inte behandla dem som sådana.